rackansnajs

Jag brukade vara ordentlig. Jag gjorde inte en fluga förnär. Jag vågade inte ens säga ifrån om någon var elak mot mig. Jag vågade ingenting. Jag vet inte riktigt vad som hände. jag började balla ur. Hamnade i slagsmål, inget stort men tillräckligt för mig. Började säga emot, säga vad jag tyckte. Men på ett bra sätt. Stal från en vän tillsammans med en annan vän, blev påkommen. Blev kaxig, hade uruselt självförtroende. Blev övergiven. Övergav andra, jag kunde ju inte vara sämre. Bytte skola. Hoppade över ett år. Fick reda på att folk snackade bakom ryggen, fick reda på att lärare inte var bättre. Mådde riktigt dåligt. Fick nya kompisar, trodde det skulle hålla. Kände mig övergiven igen. Började umgås i andra kretsar, fick en bästa vän. Började röka, blev påkommen. Växlade mellan kompisar. Började äntligen med musikalen i nian. Kände att jag passade in. Kom på att det gjorde jag inte alls det. Orkade inte bry mig utan fortsatte leva mitt liv med en kompis, blev lite väl insnöad på det spåret.

Kollar i min bok efter texter  jag skulle kunna använda och skriva här, men inget passar. Allt är för personligt, för mycket namn, tankar, känslor, händelser. Alla som vilka inte ska skrivas här, men kollar ändå. Känns som att kolla genom någon annans liv. Allt detta jag skrivit, känt, gjort, det är inte jag längre.

Har för tillfället världens framtidsplaner. Jag vet inte vad jag ska göra men jag längtar ändå. Längtar efter att flytta hemifrån, få bestämma själv. Göra vad jag vill, hur jag vill, när jag vill. Jag ska göra allt galet jag kan komma på, göra allt jag inte fått göra, göra allt jag vill. Bara för att jag kan. Bara för att jag är jag.