Hey you baby let's call it off
Fastän det var det rätta att göra så känns det ändå, när man vet det man inte vill veta. Att veta att han inte kommer komma och vilja ha tillbaka en, i alla fall veta att han aldrig skulle erkänna det. Det värsta är när man är precis likadan. Jag hade aldrig gått till honom och bett honom att han ska ta mig tillbaka, det hade jag inte. Men ändå när man vet vad han säger och till vem det sägs känns det ändå lite. Även fast det bara var bekvämt att ha någon där mer än vad det var känslor blir man nedstämd.
Man hade hoppats på att det skulle ta ett par, tre veckor innan man var på banan igen och kände att nu är det dags. Men nej, direkt ska man upp i sadeln, le mot de som försöker trycka ner en, skratta åt saker som vore kul i vanliga fall men som verkar helt meningslösa nu, lära sig så man har en framtid utanför skolan, vara trevlig mot familjen, vara trevlig överhuvudtaget, förstå varför man känner som man gör och viktigast av allt; gå vidare. Man behöver inte hitta någon ny, det bästa är egentligen att lära sig stå på sina två egna fötter, att vara självständig och klara sig helt själv, utan att behöva vara beroende av någon annan. Att känna att man är bekväm med att vara själv, inte hela tiden, men att man ska kunna vara lycklig på egen hand.
Ingen annan ska kunna kontrollera ens egen lycka.
Kommentarer
Trackback
