rackansnajs

Jag kan känna mig som de där strumporna ibland. Jag är inte den man väljer i första hand,  finns inget bättre duger jag bra. Men så fort något bättre finns inom räckhåll byter man direkt, man vill alltid ha det bästa. Det är sällan jag är det bästa.

När jag var mindre skrev jag berättelser och läste böcker som om det inte fanns någon morgondag, tänk om jag skulle dö inatt då får jag aldrig veta hur berättelsen slutar liksom. Jag gör aldrig det längre, det är endast på senaste tiden som jag kommit på hur mycket jag tycker om att skriva och fick jag välja skulle jag aldrig göra något annat. Men vad hände innan jag kom på detta igen, hur kunde jag glömma hur mycket jag tycker om detta? Någonstans på vägen var man tvungen att växa upp, man kunde inte bara sitta och skriva längre utan nu var man tvungen att fylla hjärnan med grammatik, korrekt matematiskt språk, ett andra och tredje språk samt vad som hände i ens eget privata liv. Det blev för mycket till slut hade man varken tiden, orken eller fantasin kvar. Man blev lärd att man skulle tänka på ett visst sätt och skriva därefter.

Jag önskar att jag hade inspirationen att fortsätta men den är inte riktigt tillbaka ännu, på god väg men inte riktigt där.